försöka komma igång med skrivandet
Kategori: Dissociativ identitetsstörning
Dissociativ identitetsstörning är en psykiatrisk diagnos som beskriver ett tillstånd där en enskild individ uppvisar distinkta multipla personligheter (kallade alteregon), där varje alterego har olika mönster vad gäller uppfattningar och interaktion med sin omgivning. DID beskrivs som en psykologisk försvarsmekanism där personen i fråga använder dissociation för att kunna hantera ett allvarligt trauma, och på så sätt utvecklar en eller flera olika personligheter (delidentiteter) för att hantera upplevelserna. Dissociativ identitetsstörning, DID, utvecklas i barndomen, då gränsen mellan verklighet och fantasi fortfarande är vag. Det utsatta barnet skapar en parallell verklighet / identitet som hanterar det trauma barnet utsätts för. Delidentiteten bevarar sedan upplevelsen eller de känslor som följer med den i en separat del av den gemensamma personligheten. Ett barn som utsätts för långvariga övergrepp, oftast av någon nära anhörig som barnet är beroende av, är i riskzonen vad gäller utvecklandet av en posttraumatisk dissociativ identitetsstörning. Detta försvar mot det outhärdliga kan ses som en kreativ lösning av en till synes omöjlig situation. När barnet sedermera växer upp skapar emellertid denna uppdelning av jaget hinder i vardagen
Behandling av Dissociativ identitetsstörning företräds dock ofta av terapi vilken kan bli väldigt långvarig[4]. Terapin går ut på att bearbeta det trauma som oftast ligger bakom störningen och att sedan integrera de olika delidentiteterna till en fungerande och stabil enhet. Orsaken till att terapin många gånger tar lång tid är att terapeuten måste lära känna alla olika delidentiteterna och bygga upp ett förtroende till dem så att de accepterar terapin. Terapeutens första moment är att kartlägga alla identiteter, deras egenskaper, känslor och deras relation till varandra, vilket kan ta väldigt lång tid då delidentiteterna ofta är 10-15 st och ibland ännu fler. Om någon identitet ser terapin som ett hot kan denne sabotera hela behandlingen, vilket inte är önskvärt. Särskilt barnidentiteter är viktigt att skaffa en bra relation till eftersom dessa ofta är den enda som är medveten om traumat. Vidare för att inte skapa nya trauman och allvarliga reaktioner hos patienten används ofta hypnos (personer med dissociativ identitetsstörning är ofta lättpåverkade av hypnos) när patienten delges historien om traumat, då det annars kan bli en mycket stor chock. I det stadiet är risken för självskadebeteende stort på grund av att de olika delidentiteterna ofta beskyller varandra eller sig själva för det eventuella övergrepp som ligger bakom traumat. Delidentiteterna inser inte alltid att de tillhör samma kropp vilket gör att självskadebeteendet inte behöver vara riktat mot den själv. Efter terapi och integration krävs även fortsatt terapi eftersom patienten inte längre har delidentiteter att dela svårigheter och motgångar med, utan måste ta itu med dessa själv[4]. För somliga drabbade fungerar det inte med terapi utan de får lära sig att leva med störningen och finna en balans mellan de olika identiteterna.
