jaggerdigmittliv

Hej där, först och främst vill jag säga att jag beundrar ditt enorma mod att våga skriva om det du har gått igenom. Jag vet att det hjälper många, du har hjälpt mig. Det du har gått igenom ska inget barn behöva gå igenom. Jag är glad för din skull att det "bara" var din "låtsasfar" och inte din riktiga pappa. Då hade du kanske tvingats träffa honom även fast du var så otroligt modig och berättade. Din historia visar också hur otroligt viktigt det är att vuxna uppmärksammar, ser och tror på barnen. Hade inte Andreas dykt upp så kanske din hjälp hade dröjt. En stor eloge till honom som faktiskt SÅG dig och gav dig den hjälp du så väl behövde.

Jag är mamma till en flicka som har blivit sexuellt utnyttjad av sin biologiska far. Hon är visserligen yngre än vad du var men jag känner så väl igen de känslor och beteenden som du skriver om i min dotter.

Min dotter fick modet att berätta för snart två år sedan. Polis, socialen, BUP och tingsrätten har varit inblandade. Men på grund av min dotters ringa ålder lades förundersökningen ner och hennes biologiska far är därmed "oskyldig" i juridisk mening. Detta gör också att domaren i tingsrätten och socialen anser att min dotter ska tvingas träffa och till och med sova över hos sin förövare. Jag kämpar med näbbar och klor för allt jag är värd men det känns inte som att något hjälper. Jag är så maktlös.

Igår skulle hon träffa honom igen. Hon kissade på sig innan, sov inget natten innan och hade väldigt ont i magen. Hon grät och skrek i en timma innan vi skulle gå. Hon är så arg på mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hon skriker gång på gång att jag ska hjälpa henne, att ingen lyssnar på henne och att hon är rädd. Än så länge har jag lyckats avvärja alla övernattningar men hon tvingas träffa din förövare minst en gång i veckan.

Därför värmde det mig så obeskrivligt mycket att läsa om din ilska gentemot din mamma. Att det var hon som fick ta allt, precis som jag får. Att du ser upp till henne och att du tackar henne idag betyder allt för mig. Jag kämpar så otroligt, dag som natt och jag hoppas att min dotter en dag ska säga samma sak till mig. Jag vet ju att det är för att hon älskar mig och ser mig som den största tryggheten som hon är arg på mig. Men det gör så ont.

Att din mamma reagerade så starkt som hon gjorde och verkligen lyssnade på dig är beundransvärt, även om det borde vara självklart. Alla mammor gör tyvärr inte det och det måste vara det största sveket av alla. Att inte bli trodd när man väl vågar berätta.

Min dotter har gjort allt hon kan. Hon har anförtrott sig till mig, hennes mamma och största trygghet och ändå är det ingen myndighet som lyssnar. Har du några tips alls om hur jag kan hjälpa min dotter på bästa sätt? Jag gör allt för henne. Tröstar henne när hon är ledsen, lyssnar på henne när hon vill prata, kämpar för henne i tingsrätten, ger henne all kärlek och värme jag kan förmå. Men är det något speciellt råd du kan ge mig?

Och till sist. Hur skulle du, om du hade varit i min dotters situation och tvingats träffa din förövare minst en gång i veckan, påverkats tror du? Hur hade det känts?

Massa kramar till modiga du från en mamma som kämpar

Det är lite svårt att ge råd så här på rak arm. Jag är visserligen inte speciellt insatt i situationen du beskriver. Hur gammal är din dotter? Jag förstår inte hur förundersökningarna kunde läggas ner pga hennes låga ålder? Det borde blivit en ännu mer ingående förundersökning. Jag kan inte säga att jag förstår din dotter men jag kan sätta mig in lite hur hon måste känna sig. Jag blev flera gånger ifrågasatt i förhör men i och med att jag slapp var med på rättegångarna behövde jag inte svara på advokaternas jobbiga frågor. Jag kan tänka mig att såna frågor kan trycka ner en rejält. Och sen när man har berättat en sån här tung hemlighet och förundersökningarna läggs ner måste svida rejält. Din dotter var väldigt modig som vågade berätta det här. För mig tog det väldigt lång tid innnan jag vågade berätta. Jag hade inte tänk berätta alls först bara få ett slut på det på egen hand. Ville inte att någon skulle veta, jag skämdes så. Skammen var det värsta. Det är viktigt att du aldrig tvivlar på din dotters ord. Även fast hon kanske inte visar det är du förmodligen hennes största stöd. Min mamma fick höra så hårda ord från mig under den här tiden. Jag förstår inte hur hon klarade av att ta allt jag sa så försök bara att tänka bort det hon säger för hon menar det inte. Jag förstår att det måste vara svårt men mår man så pass dåligt som jag gjorde så vet man inte vad man gör. Jag har fått förklarat för mig av psykologer flera gånger att anledningen till att jag var så där mot min mamma var för att jag var mest rädd om henne och att jag inte ville att hon skulle veta något av det jag varit med om, jag ville skydda henne.....just då förnekade jag att det var så men såhär i efterhand förstår jag att dom hade rätt. Jag ville inte prata med någon närstående om det som hade hänt (så fungerade jag). För utomstående kunde jag berätta om vad jag hade varit med om. jag vet inte varför jag kände så men det kanske berodde på att jag inte kunde skada dom på samma sätt som jag kunde skada min familj om jag berättade.

Det här måste vara en fruktansvärd situation för din dotter. Att tvingas träffa någon som har gjort något sådant mot en varje vecka måste kännas hemskt. Jag kan tänka mig att hon kanske tror att hon itne blir trodd, det gjorde jag flera gånger. Tänkte ofta : "undrar om den här personen tror att jag ljuger", osv. Du måste fortsätta kämpa, förr eller senare vinner du. Jag är bara glad att kunna hjälpa, och jag finns här. Jag är ledsen att det tog sån tid innan jag läste din kommentar. Svarade på en gång nu. Är hon ensam när hon träffar honom eller är det alltid någon annan med? Lämna henne inte ensam med honom.

Under den pågående utredningen fick jag hjälp och stöd av en organisation som heter HOPP. Minns inte mycket från den tiden men dom kanske kan vara till hjälp. www.hopp.org

Det är som sagt väldigt svårt att ge råd för alla människor reagerar olika men jag tror att det är viktigt att hon får komma till dig när hon mår dåligt, att du inte ska gå så fort fram i att prata om det som hänt. Och sen måste hon verkligen känna att hon kan lita på dig.

Jag vet hur det känns att möta min förövare på stan och det är inte kul. Din dotter är i en helt annan sitation än jag var i och hon kommer itne kunna börja bearbeta det som hänt förrän hon slipper träffa honom. Under tiden övergreppen skedde hade jag som ett skal runt mig, det hände så ofta så jag slutade tillslut reflektera över vad som hände, lät det bara ske. Det var bara min kropp han utsatte, inte mig. Jag kopplade bort allt annat. Jag vet inte hur jag skulle ha reagerat om jag varit tvungen att träffa honom 1 gång i veckan men jag kände länge rädsla varje gång jag mötte honom på stan men nu är det inte längre rädsla jag känner, mer ångest. Jag vet att han itne kan göra mig illa längre men möter jag honom ensam skulle det vara fruktansvärt.

Jag tycker att du verkar vara en bra mamma, du tar hand om din dotter och kämpar för henne och det vet hon att du gör. Hon måste känna sig trodd. Kämpa för henne, du klarar det här. Jag önskar att jag kunde göra något för att hjälpa. Kanske det kan hjälpa om ni kontaktar någon annan polismyndighet. Det måste finnas någon som lyssnar. Jag hade en jättebra advokat som var specialiserad inom sexuella övergrepp mot barn. Om du vill kan jag ta reda på vad hon heter.