Gör lite reklam för BRIS. Fler barn/ungdomar som mår dåligt måste våga höra av sig till BRIS. Lägg in loggan på din blogg och skriv om någonting som känts jobbigt för att visa att du inte är ensam. Hela min blogg handlar om svårigheter så tyckte att den passar bra här.
1. Lägg upp bilden nedan i din blogg. 2. Berätta om något som känts och varit svårt för dig genom åren. 3. Uppmana dina läsare att sprida budskapet vidare! 4. Lägg till ditt namn som kommentar på denna blogg-sida. 5. Desto fler som hjärtar BRIS desto fler når vi ut till.
Har nu ordnat lite i bloggen. Ni hittar kategorier på sidan så ni lättare kan bläddra bland inläggen. Jag är dock för oteknisk för att lyckas fixa med designen. Men det kommer väl så småningom...om det inte finns nån där ute som kan hjälpa till?
Har nyligen läst en bok av Torey Hayden som heter Spökflickan. Jättebra, verklighetsbaserad, tankeställande och hemsk bok.
Som speciallärare för psykiskt handikappade barn kommer Torey Hayden till en liten stad i Mellanvästern. Hon har gedigna kunskaper om denna typ av problem och hon har rik erfarenhet. Men även för henne är ett barn som Jadie en gåta: en inåtvänd och plågad flicka som vägrar prata när hon är i skolan. När Torey med stort tålamod lyckas få henne att tala, är det en spöklik värld som öppnar sig. Jadies skräckfyllda fantasier kring egendomliga symboler och sexuella handlingar tyder på att hon utsatts för rituella övergrepp. Omgivningens rädsla och ovilja gör inte saken lättare, när Torey tvingas in i en konfrontation med svart magi och satanism. Spökflickan är Torey Haydens både gripande och skakande berättelse om resan in i en mörk och kuslig värld och om kampen för att rädda Jadie tillbaka till ett fritt och självständigt liv.
Min kurator hade (2004) varit i Linköping och diskuterat mitt fall på något som heter BUP - elefanten. Han hade fått tips vad dom skulle göra för att hjälpa mig och vilka missar dom gjort..
Vi tar emot barn och ungdomar upp till 18 år samt deras föräldrar. Vi erbjuder också hjälp till barn som begått övergrepp på andra barn och deras familjer.
Barn som varit utsatta för övergrepp och/eller fysiskt våld mår dåligt och behöver få prata om det svåra de varit med om. De behöver få berätta om sina upplevelser och känslor.
Sexuella övergrepp är när en vuxen eller ett äldre barn använder ett barn för att tillfredställa sina egna sexuella behov. Det är alltid den vuxnes eller äldres ansvar och aldrig barnets fel.
Du som är ung och har varit utsatt för någon form av övergrepp - prata först och främst med någon vuxen person i Din närhet eller t ex skolsköterska/skolkurator som då kan hjälpa Dig vidare och eventuellt ta kontakt med oss på BUP-Elefanten. Du kan också själv ringa vår mottagning på telefon 010-103 50 40 vardagar mellan kl 8.15 - 16.00.
Om Du behöver prata med någon akut på kvällstid eller på helgen så kan Du ringa Universitetssjukhusets växel tel 010-103 00 00 och begära att få prata med jourläkaren på barnpsykiatriska kliniken.
Mamma hade berättat för honom att jag inte mådde så bra och han sa också att han hade sett det. Kuratorn sa att han skulle prata med mig nästa dag. På kvällen kom mamma och X in på mitt rum och frågade vad som var fel. Varför jag skärde mig på armarna osv. Jag sa ingenting. För han, X - visste ju, och om jag skulle säga som det var skulle mamma inte förstå trodde jag. Nästa morgon som var en torsdag kom X fram till mig och sa. Vi ska spela bowling när du slutar så ska jag prata med dig om en sak. Vi ses i eftermiddag. Sen åkte jag till skolan. Shit vad rädd jag var. Jag trodde han skulle döda mig eller nåt sånt men nu när jag tänker tillbaka tror jag faktiskt han ville "reda ut" det med mig. Undrar om nåt skulle varit förändrat idag om jag skulle pratat med honom. Hade han bett om förlåtelse, sagt att det var slut på övergreppen nu, hotat mig? Ännu en fråga jag aldrig kommer få svar på.
Sen i skolan mitt på dagen kom kuratorn och sa att han ville prata med mig. Jag följde med till hans rum. Han hade vita sköna fåtöljer på sitt rum. Jag pratade med dina föäldrar igår och dom är bekymrade över dig, sa han. Jag satt mest tyst. Svarade kort på hans frågor. När han frågade vad som var fel sa jag bara. "Mitt liv suger" eller något liknande. Är det någonting som har hänt, undrade han. mm, sa jag. Händer det hemma eller i skolan?. Hemma svarade jag kort på hans fråga. Är det din mamma som inte är snäll mot dig? Nej! Är det X som är dum? Ja, svarade jag. Han sa att han trodde att han visste vad det var men att jag måste berätta själv. Sen berättade jag min hemlighet. Det var väldigt svårt att få fram orden men han fick tvinga/dra dom ur mig. Efteråt frågade jag: får jag gå nu. Då sa han att det här var allvarligt och att ingen får göra ett barn illa på det sättet X hade gjort mot mig och att han skulle ringa polisen och socialtjänsten. Sen gick vi till socialkontoret och satt oss i ett rum. Det var jag, kuratorn och en kvinna som arbetade på socialkontoret. Dom ringde efter mamma från soc och sa att hon måste komma direkt, att det var akut, men dom sa inte vad det gällde. Hon ringer självklart till X och tar med sig honom. På socialkontoret blev dom självklart chockade när han kommer med. Jag och kuratorn satt i ett rum bredvid för jag ville inte höra när dom berätta för mamma. X och nån person från Soc satt i ett rum. Efter en stund fick jag och kuratorn komma in i samtalsrummet. Det var blåa stolar som var plaserade i en ring i ett stort rum utan bord minns jag. Mamma grät. Hon kramade om mig och sa att han var en jävla idiot osv. Hon trodde iallafall på mig. Hon kastade förlovningsringen i väggen. Jag minns inte om jag grät. Tror inte det, jag grät nästan aldrig under dom där åren före och efter "avslöjandet". Mamma ringde efter sin bästa vän och mormor så dom kom dit. Minns inte så mycket av det men en kvinna kom in och berättade senare att hon pratat med X och hon hade frågat honom om han visste vad det handlade om. Han hade svarat "'är det något sexuellt". Då hade hon sagt: "det är inte normalt att bli kåt på barn". Kuratorn skjutsade X så han fick hämta sina kläder osv hemma hos oss. Sen skjutsade han honom till hans vän. Jag brukar se den här vännen ibland på stan. Han ser alltid på mig å¨ett så konstigt sett som att han inte vet om han ska säga något eller inte. När ajg ser någon av hans vänner eller släktingar slår alltid mitt hjärta hårt och jag blir svettig och yr. Så blir det när jag ser honom också. Jag minns inte hur pappa fick veta men jag skulle iaf bo hos honom över helgen och han/vi fick tydliga instruktioner att inte prata någonting om det som hänt. (Här anser jag att socialen gjorde fel, vi blev helt lämnade bara för att det var helg, vårat fall fick vänta tills måndagen)
På måndagen åkte jag och mamma och kuratorn in till en större stad där det första förhöret skulle hållas. Sammanlagt 7 timmar blev jag videofilmad och förhörd. I förhören fick jag lov att berätta in i minsta detalj hur det hade gått till. Det var jättejobbigt och jag hade så svårt för att finna de rätta orden. Fick berätta på vilket sätt han hade tagit på mig, platser, datum, tidpunkter osv. Inte fan kom jag ihåg när vad hade hänt. Jag visste bara ATT det hade hänt. Allt var som ett enda töcken. Det hade hänt så regelbundet och under så lång tid så det hade blivit en rutin för mig. Jag kände mig helt knäckt efter varje förhör. Veckorna gick. Utredningen tog lång tid. Det var mycket som skulle göras, förhör med massa människor, husrannsakan, gå igenom dator m.m. (Dom hittade även barnporr på hans dator men han hade inte laddat ner något av det så han kunde inte dömas för det). Jag gick i skolan - men inte på lektionerna. Orkade inte vara hemma så gick dit, skolkade, bråkade och skar mig i armarna.
En dag när jag hade skurit mig jättemycket och var helt självmordsbenägen blev jag inlagd på BUP. Minns inte hur det gick till men plötsligt var jag bara där och allt var åt helvete. Jag låg inne där i 1 eller 2 veckor, minns inte riktigt. Sen fortsatte polisförhören, jag blev knäckt och åkte in på BUP igen. Sen kom väl julen. Den minns jag inte ett skit av. Mer polsförhör sen tror jag. Sen efter jul åkte jag in ännu en gång på BUP. Alla var så oroliga för mig. Det var sista gången, var nog bara där 3 dagar den gången. Minns inte ens varför jag åkte in den gången. Jag gjorde mycket dumt under den där tiden. Drack sprit i skolan, eldade på papperskorgar, satt hos rektorn, slogs med allt och alla, provocerade lärarna, hamnade i polisförhör tillsammans med mina slagkämpar då skolan blir tvungen att anmäla alla bråk som uppstår som misshandel.
Sen kom rättegången. Tror den pågick i över en vecka. Min advokat hade fixat intyg från läkare som sa att jag mådde för dåligt psykiskt för att medverka. Är glad att jag slapp. Dom spelade upp de 7 timmar långa videoförhören. Stackars mamma som fick sitta och se allting. Alla försökte tvinga mig att göra en gynundersökning men jag vägrade. Jag kände att jag inte skulle klara av det. Alla försökte tvinga mig att gå i terapi på BUP med jag var negativ till allt. Först nu för några veckor sedan har jag börjat gå i terapi. Nu känns det mer positivt (observera att det här är skrivet för 4-5 år sen) Nu är jag redo att börja bearbeta mina upplevelser.
Sen kom domen, han dömdes till 3,5 års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av minderårig osv osv. Men inte satt han inne 3,5 år inte. Nope, ett halvår hade han ju redan suttit häktad så det drogs av på hans straff. Så efter ca 1 år släpptes han för gott uppförande men med elektronisk övervakning(fotboja) som han fick gå med i ungefär 6 månader. Sen var han fri! -->
Det var det, borde finnas ett till papper för avslutades med en pil men hittar inte det.
Jag hittade några handskrivna a4 papper skrivna av mig för X antal år sedan. Lär ha varit minst 4 år sedan.
Nu ska jag berätta sanningen. Jag vet inte om någon ska få läsa det här jag kommer berätta. Men jag känner att du är det dags att sanningen kommer fram. Jag kommer inte gå in på några detaljer så ni vet. Det är inte mycket jag kommer ihåg från tiden efter jag hade berättat. Jag mådde så dåligtså jag inneslöt mig i mig själv. Som en mur som inte får brista. Mitt hjärta var fyllt med ångest. Nu sitter jag här på mitt rum. Det är början av januari. Klockan är 00.25. Det snöar ute. Men låt mig berätta. Vi måste ta oss tillbaka i tiden, några år.
Jag föddes på våren 1989. Jag, min mamma och min pappa bodde i ett rött, stort hus med vita knutar. När jag var två föddes min bror. Vi fyra levde tillsammans ett underbart familjeliv. Den tiden var den lyckligaste i mitt liv. När jag var 6 skildes min mamma och pappa. Jag tog väl inte sån stor skada utav det. Bodde hos pappa några gånger i veckan. Sen började skolan. Skolan gick utmärkt. Under några år träffade mamma några killar, men ingen av förhållandena varade särskilt länge. Nu gick jag i trean och mamma var tillsammans med en kille som hette "Sören". Han var snäll. Det märktes att mamma tyckte om honom, men sen kom "han". Hon valde honom framför "Sören" och det har hon fått ångrat och ångrar nog det valet än idag. Stackars mamma. Jag har aldrig klandrat mamma för det som hänt, trots att det var hon som valde honom och att hon inte märkte någonting.
Vi hade inte råd att bo kvar i huset så vi flyttade till ett bostadsområde och "han" flyttade med. Då gick jag i trean. Var väl 11 år. Nu när vi hade fått en "styvfar" bodde vi inte hos pappa lika ofta. Blev såna där "varannan-helg-barn". När dom hade varit ihop i ungefär ett år åkte dom iväg och förlovade sig. Jag var glad och tyckte att X var snäll och tyckte om honom. Han var en perfekt låtsaspappa. Men sen när dom kom hem gick det väl några veckor innan det hemska började. Det var nog i början av femte klass. Det starkaste minnet av allt som hände under den långa tiden är nog första gången. Jag kommer precis ihåg.
Min mamma var inte hemma (kommer inte ihåg vart hon var) och min bror sov väl hos mormor eller nåt. Jag låg och sov i min säng den natten och vaknade av att han stog i mitt rum. - Vill du ligga inne hos mig, frågade han. Jag var sjuk då och hade feber så jag tänkte att jag kände mig trygg om jag låg bredvid honom. Vem vet, det kanske inte skulle hänt något om jag inte följt med, men den frågan kommer jag nog aldrig få veta svaret på. Jag somnade där inne hos honom och vaknade av att min pjamaströja var uppknäppt och han låg och smekte mig på brösten. Jag minnsa tt jag blev så rädd att jag inte vågade röra mig. Jag blundade och låtsades sova och lät han hålla på. Jag var rädd. Jag mådde illa av det han gjorde. Till slut låtsades jag att jag vakna och sa att jag skulle på toaletten. Jag gick in på toan och var nära på att spy sen gick jag och la mig i min säng. Sen minns jag inte så mycket. Det hände väl några gånger i veckan efter den gången.
Det började gå dåligt i skolan och jag slogs och bråkade med alla killar i klassen. Jag fick t.o.m prata med en psykolog. Jag sa till honom att jag hatade X och att han var dum mot mig men ingenting hände för det. Sen fortsatte det hela femman ut och sexan och i början av sjuan. Jag förstår fortfarande inte varför jag inte berättade tidigare. Jag lät honom göra saker mot mig som jag inte ville. Jag gjorde aldrig motstånd, jag sa aldrig nej. Han trodde att jag tyckte om det. Jag var med på det varje gång bara för att jag ville att det fort skulle bli undanstökat. Varje kväll tänkte jag; det får inte hända igen, det här var sista gången. Men nej jag vågade inte göra någonting.
Nu var det sommarlovet innan jag skulle börja sjuan. Jag var ofta med mina kompisar "Hanna" och "Johanna". (också två trasiga själar) Det var när jag var med "Hanna" jag skärde mig första gången. Hon hade visat att hon hade gjort det och då ville jag testa. Jag tog en rakhyvel av mamma och skärde över armen. Det konstiga var att det inte kändes nåt. Det kändes skönt, för smärtan inombords var på armen istället. Sen när ajg började sjuan fortsatte jag att skära mig, övergreppen fortsatte, jag skolkade, bråkade m.m. Jag skärde mig också pga att jag ville att någon skulle se och fråga den enkla frågan som ingen gjorde. Är någon dum mot dig? eller något liknande. jag kunde ju inte lika gärna gå dram till nån och säga: hej, min låtsaspappa har sex med mig varje kväll, vad ska jag göra? Så funkar det ju inte. Men så gjorde jag alltså, bara för att någon skulle se att något inte var bra och ta reda på sanningen. Sen en dag när en trejdedel av sjuan hade gått var mamma och X på föräldramöte. Efteråt stannade dem kvar och pratade med skolkuratorn.....
Resten kommer senare ikväll. Nu ska jag äta kräftor med mami :)
Jag och min storasyster pratade om tiden när jag mådde dåligt här om dagen. Jag bodde hos henne och hennes pojkvän i 7 veckor under den tiden när ingen orkade ta hand om mig. Helt sjukt att jag knappt minns nåt från det. Kommer ihåg vissa grejer, typ att jag rymde därifrån en gång och att dom hade möss. hon berätta att hennes pojkvän fick hålla fast dörren när jag ville därifrån och stå och hålla i den medans jag bankade och försökte ta mig ut. Minns absolut ingenting av detta.
Har inte haft så mycket tid att skriva på sistone. Jobbat för fullt men imorrn jobbar jag sista dagen sen blir det lite ledigt.
Ta hand om er alla där ute och tack för alla fina kommentarer jag får.
I morse hade jag jättemycket ångest när jag vakna, men ikväll har jag varit jätteglad och på jättebra humör. Förstår mig inte på mig själv ibland. Jag har kollat upp "hans" mobilnr. Varför har jag gjort det? Jag vet inte, vill ringa skyddat och bara lyssna och se hur jag reagerar. Konstiga tankar jag har, jag vet. Vet inte ens varför jag vill göra det. Vet inte ens om jag vågar. Vi får se...
Ensamma dar, väldiga värld, orden ekar i hennes röst. Ingen sömn och inga svar. Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd, som hugger och vrider sig i ditt bröst. Vi ses på hjärtats bar, det här är brustna hjärtans höst.
Som 14 åring blir Tessan våldtagen. Hon berättar inte för någon vad som hänt. Efter våldtäckten börjar hon sälja sex, till slut betalar inte ens männen henne, hon vill endå inte ha deras pengar. Hon använder sex för att minska sin ångest. Hon utsätter sig själv för livsfara och blir våldtagen flera gånger.
Att använda sex för att lindra ångest eller för att skada sig själv är ett ämne som måste synliggöras mer. Att skära sig är inte enda sättet att skada sig på. Vill man göra illa sig själv så finns det otroligt många sätt. Jag vet själv hur lätt det är att dölja och hur bra man blir på att ljuga. Det gäller att få upp ögonen och se barn och ungdomar som är självdestruktiva. Självskadebeteende syns inte alltid därför är det viktigt att vara lyhörd.
De värsta känslorna var skammen och skulden. Eftersom jag aldrig gjorde motstånd eller sa ifrån så har jag ofta lagt skulden på mig själv. Att det uppmuntrade honom att fortsätta. Det hände så ofta så det blev som en slags rutin, jag visste att det hela tiden skulle hända så jag ville bara att det skulle bli avklarat så snabbt som möjligt. När mamma var och jobbade och min bror var ute och lekte med nån kompis och jag satt vid datorn och jag hör honom gå och lägga sig i sängen. Då visste jag vad som väntade, så jag gick in till honom och la mig bredvid. Bara det att jag gick in till honom "frivilligt" har gjort så att jag fått känna sån otrolig skuld i det hela. Jag var ett barn, jag var oskuld, jag visste knappt vad sex var och han "lärde" mig det jag skulle ge honom varje dag. Jag var som ett tomt skal när det hände. Han kunde få min kropp men aldrig min själ. Jag såg honom aldrig i ögonen när det hände, var rädd för vad jag skulle se. Jag har ofta tänkt: om jag hade gjort motstånd, hade han slutat då och förstått att jag inte ville? Trodde han att jag ville hela tiden.. På grund av det har jag lagt så mycket skuld på mig själv. I början sa jag till och med att jag gjorde motstånd för att jag skämdes så mycket.
Jag trivs hemma men samtidigt inte. Den dagen allt uppdagades borde vi tagit allt pick och pack och flyttat. Men här har vi bott kvar år ut och år in i samma radhus. Har börjat tänkt på det nu senaste dagarna när jag är "hemma". Jag går runt i samma hus som X gjorde. Sover i samma rum som jag satt uppe hela nätterna och skar mig själv i. Sitter i en soffa som är placerad på samma sätt som den gamlal. Vi har iallafall inte kvar samma möbler. När allting uppdagades fick vi ny soffa, nya sängkläder och nya sängar av soc. Har börjat dyka upp minnen igen nu när jag tillåter mig själv att tänka på det som varit. Fick upp en bild i huvet av mig som ligger och badar i badkaret, X som knackar på dörren, jag som går och öppnar, han som frågar om han får bada med mig, min röst som säger okej. Nästa bild står jag framför handfatet naken och han står bakom mig och drar den upp och ner mellan mina skinkor. Hur mycket jag än tänker efter kan jag inte minnas vad som hände i badkaret.
Sen nån vecka tillbaka har jag börjat drömt om mitt förflutna. Har inte drömt om X och övergreppen dock, det är jag glad för men har drömt om skoltiden när jag mådde dåligt och bara det ger ångest när jag vaknar. Måse bero på att jag börjat riva upp gamla minnen igen. I natt drömde jag om min mellanstadieskola och jag slogs en massa med mina klasskompisar (som jag ofta gjorde)
Kom och tänka på en sak idag, när jag gick i 6an mådde jag väldigt dåligt och låg jättemycket efter i matten. Fick då träffa skolpsykologen för han skulle reda ut om jag behövde extra hjälp i matte. Jag minns tydligt att han frågade om någonting var fel och om någon var elak mot mig. Jag sa till honom att X brukade vara elak mot mig men mer vågade jag inte säga. Det hände ingenting mer efter det där mötet. Här anser jag att han handlade fel. Han borde ha följt upp mig. Jag fick lite extrahjälp i matten men mitt dåliga uppförande med bråk fortsatte.
En tjej på 21 år som varit med om en hel del här i livet. Jag har kommit längre än jag och andra någonsin kunnat hoppas var möjligt och längre ska jag! Jag ser livet som en utmaning.
Genom min blogg vill jag:
-hjälpa andra i likande situationer
-sprida kunskap om sexuella övergrepp
-hjälpa människor att få mer förståelse kring ämnet
Den här bloggen är också ett sätt för mig att bearbeta mina egna erfarenheter och upplevelser
Har ni några frågor? Tveka inte att fråga i kommenatarsfältet eller maila mig på: [email protected]
