jaggerdigmittliv

Om sexuella övergrepp, Självskadebeteende och Ångest

Ångest

Kategori: Ångest

Igår var det fest igen och idag har man skaplig ångest. Det kryper i mig. Så länge man gör något så glöms den bort. Nu ligger ja på soffan och tycker synd om mig själv. Hade jag varit den jag en gång var hade ja tagit till rakbladen nu. Men jag är starkare än så.

alkoholen

Kategori: Ångest

Usch, jag dricker alldeles för mycket alkohol nu för tiden. Bestämde mig att ta det lugnt i sommar med festandet men har snarare blivit tvärt om... det vill jag påstå är min sämsta vana just nu. 2 gånger i veckan är det , ska verkligen försöka ta det lugnt nu ett tag. Skulle behövas..  


De hemska breven

Kategori: Ångest

I början var det inte så ofta men blev allt oftare ju längre tid han satt. Vi fick hem brev från kriminalvården om när han hade permission. Dom där breven hade jag gärna sluppit fått. Dom gav bara en klump av oro i magen. Visst stötte jag på honom några gånger på stan under hans permission. Kallsvettig, hjärtat bultande, illamående men han sa aldrig nånting, nån gång såg han mig i ögonen, nån gång kollade han bara bort. Efteråt kunde jag ligga med otrolig ångest men jag kände mig endå stark som klarat av att möta hans blick. Alla sa alltid att han aldrig kommer komma tillbaka till ** efter det här, en liten stad men redan första permissionen var han här och fikade med sin syster på ett allmänt fick där också jag och min syster befann oss. Hon frågade om jag ville gå därifrån men jag stog på mig. Jag satt kvar hela tiden tills dom hade gått därifrån. Det var hemskt!

det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig

Kategori: Ångest


I ett par dagar har jag känt trycket över bröstet igen. Vet inte vad som utlöst ångesten denna gång. För det mesta vet jag inte varför. Den bara kommer och knackar på, utan förvarning. Igår blev det värre. Satt på föreläsning. När jag har ångest hatar jag att sitta med folk på sidorna så jag inte kan komma ut. Jag känner mig instängd. Ångesten kom krypandes. Muntorrhet, panikkänslor, illamående, darrig. Nu känner jag så väl igen symtomen. Jag överlevde föreläsningen utan att springa ut (med nöd och näppe). men det var den längsta någonsin. Minuterna gick så långsamt, hörde ingenting vad föreläsaren sa. Försökte tänka på annat förutom känslan av hjälplöshet. Resten av gårdagkvällen var jag allmänt trött och inget kändes kul. Följde med två kompisar ut men drack bara 1 glas vin och 2 öl för jag skulle ha jobbat idag. När vi kom hem och den lilla alkoholen i min kropp försvunnit började ångesten komma tillbaka (jag har aldrig använt alkohol som en "medicin" men nu känns det nästan som att jag gjorde det för medans jag var ute var ångesten som bortblåst, sällskapet kan också ha bidragit) Har sovit så dåligt inatt, vaknat, somnat, vaknat, somnat, drömt konstigt. Har legat och vridit och vänt på mig hela morgonen. Klev upp kl 9. Trodde ångesten skulle vara borta, eller iaf dämpad. Skulle börjat jobba kl 10 men idag var ångesten värre än på länge. Skakig, enormt illamående, allt känns värdelöst så jag ringde och sjukanmälde mig. Känner mig ännu mer värdelös nu. Kommer bli en dag i sängen.


Vad beror det på? jag lever ett ganska hektiskt liv. Fullt upp hela tiden, kanske inte har stannat upp och känt efter hur jag egentligen mår. Det är mycket alkohol i mitt liv just nu. många fester. så är det att leva studentliv tydligen. Sen jag blev singel har jag legat med ganska många killar. Är det bara sex eller är det nåt mer? Bekräftelse? Närhet? Slippa känna sig ensam? Jag vet inte!

vi har lämnat varandra

Kategori: Ångest

Har inte haft någon ork att uppdatera. Ibland har jag för mycket att tänka på så orkar inte lägga ner energi på att tänka på det förflutna.

Ibland vill man bara vara liten igen. Slippa all press och att vara vuxen och duktig. Ibland är det så att jag måste tillåta mig själv att må dåligt över det som hänt. Man kan inte bara skjuta undan det dåliga dag ut och dag in. Har haft några såna där må dåligt dagar förra veckan. Var evigheter sen jag mådde så pass dåligt. Tror det kan bero på att det nyligen tagit slut med min pojkvän som också var en form av trygghet. Nu är jag ensam. Jag gillar itne att sova ensam. Även fast det var mitt beslut så saknar jag honom. Det kanske låter konstigt för er som inte vet hur det är att ha mått så pass dåligt, men ibland vill man bara släppa allt och tillåta sig att må piss ett tag. Jag och min kompis var ute på krogen förra veckan. var inte speciellt full men när vi kom hem så kände jag sån fruktansvärt ångest och det fanns bara en tanke i mitt huvud. Jag gick och hämtade rakhyveln och satt med dunkande hjärta och tung andning i nästan en timme innan jag omsatte i handling. Var iallafall lite förnuftigt och itne skar mig synligt. Det fick bli på benet. Det kändes så skönt efteråt. Flera år sen sist.När jag vaknade på morgonen undrade jag vafan håller jag på med? Det här är inte jag?! Läste tragiska böcker hela dagen efter sen började det gå framåt igen. Nu mår jag mycket bättre. Men kan jag itne bara tillåta mig att må dåligt. varför var jag tvungen att skära mig? nej det beteendet får inte hända igen. Kanske är så när man en gång varit "beroende" av att skära sig så kommer det aldrig ifrån en. Det var mitt sett att hantera min ångest och när den blev för stark tog jag fram det självdestruktiva beteendet. Men jag är väldigt besviken på mig själv. trodde det var slut på det där men tydligen inte. typiskt.... det är på kvällarna som ensamheten är värst. svårt att sova. 






Ska försöka uppdatera här lite oftare.

Se i syne

Kategori: Ångest

Jag ansågs må för dåligt för att klara av rättegången. Så det blev extra mycket videoförhör som spelades upp för alla i rättssalen. Jag är glad idag att jag slapp. Hade nog varit ett rent helvete.
Han dömdes till 3 och ett halvt års fängelse. Han kom ut efter 1 och ett halvt år med 1 års fotboja.
Han erkände att han hade gjort vissa saker med mig men han sa att jag varit med på allt.
Åren efter erkännandet "såg" jag honom överallt.
Alla som hade någonting som påminde om honom, tänderna, skägget, längden, håret, namnet.
Mitt hjärta bultade så hårt tills jag såg att det inte var han.
Han satt ju i fängelse så det kunde omöjligt vara han.
Jag kan fortfarande "se" honom ibland men det har blivit bättre med åren.
Det som assoicierar mest är hans namn. Hör jag någon som heter lika kan inte min hjärna koppla bort det som hänt.
Visst har det hänt att jag har sett honom på riktigt. Eftersom jag kommer från en liten stad är det ganska stor chans. I början blev jag väldigt rädd. Men nu är det inte värre än när jag "ser i syne".
Jag har lärt mig hur jag ska vända mig om, titta bort, ta omvägar för att slippa möta hans blick.
Det är jobbigt! Alla i min närhet sa att när han kommer ut kommer han antagligen flytta till en stad där ingen känner igen honom. Men redan på hans första permession såg jag honom på stadens fik. Han var ute och fikade bland människor med sin syster och sin pappa. Hur kan man göra något sånt? Han satt i göteborg.