I början var det inte så ofta men blev allt oftare ju längre tid han satt. Vi fick hem brev från kriminalvården om när han hade permission. Dom där breven hade jag gärna sluppit fått. Dom gav bara en klump av oro i magen. Visst stötte jag på honom några gånger på stan under hans permission. Kallsvettig, hjärtat bultande, illamående men han sa aldrig nånting, nån gång såg han mig i ögonen, nån gång kollade han bara bort. Efteråt kunde jag ligga med otrolig ångest men jag kände mig endå stark som klarat av att möta hans blick. Alla sa alltid att han aldrig kommer komma tillbaka till ** efter det här, en liten stad men redan första permissionen var han här och fikade med sin syster på ett allmänt fick där också jag och min syster befann oss. Hon frågade om jag ville gå därifrån men jag stog på mig. Jag satt kvar hela tiden tills dom hade gått därifrån. Det var hemskt!