De värsta känslorna var skammen och skulden. Eftersom jag aldrig gjorde motstånd eller sa ifrån så har jag ofta lagt skulden på mig själv. Att det uppmuntrade honom att fortsätta. Det hände så ofta så det blev som en slags rutin, jag visste att det hela tiden skulle hända så jag ville bara att det skulle bli avklarat så snabbt som möjligt. När mamma var och jobbade och min bror var ute och lekte med nån kompis och jag satt vid datorn och jag hör honom gå och lägga sig i sängen. Då visste jag vad som väntade, så jag gick in till honom och la mig bredvid. Bara det att jag gick in till honom "frivilligt" har gjort så att jag fått känna sån otrolig skuld i det hela. Jag var ett barn, jag var oskuld, jag visste knappt vad sex var och han "lärde" mig det jag skulle ge honom varje dag. Jag var som ett tomt skal när det hände. Han kunde få min kropp men aldrig min själ. Jag såg honom aldrig i ögonen när det hände, var rädd för vad jag skulle se. Jag har ofta tänkt: om jag hade gjort motstånd, hade han slutat då och förstått att jag inte ville? Trodde han att jag ville hela tiden.. På grund av det har jag lagt så mycket skuld på mig själv. I början sa jag till och med att jag gjorde motstånd för att jag skämdes så mycket.