jaggerdigmittliv

Om sexuella övergrepp, Självskadebeteende och Ångest

vi har lämnat varandra

Kategori: Ångest

Har inte haft någon ork att uppdatera. Ibland har jag för mycket att tänka på så orkar inte lägga ner energi på att tänka på det förflutna.

Ibland vill man bara vara liten igen. Slippa all press och att vara vuxen och duktig. Ibland är det så att jag måste tillåta mig själv att må dåligt över det som hänt. Man kan inte bara skjuta undan det dåliga dag ut och dag in. Har haft några såna där må dåligt dagar förra veckan. Var evigheter sen jag mådde så pass dåligt. Tror det kan bero på att det nyligen tagit slut med min pojkvän som också var en form av trygghet. Nu är jag ensam. Jag gillar itne att sova ensam. Även fast det var mitt beslut så saknar jag honom. Det kanske låter konstigt för er som inte vet hur det är att ha mått så pass dåligt, men ibland vill man bara släppa allt och tillåta sig att må piss ett tag. Jag och min kompis var ute på krogen förra veckan. var inte speciellt full men när vi kom hem så kände jag sån fruktansvärt ångest och det fanns bara en tanke i mitt huvud. Jag gick och hämtade rakhyveln och satt med dunkande hjärta och tung andning i nästan en timme innan jag omsatte i handling. Var iallafall lite förnuftigt och itne skar mig synligt. Det fick bli på benet. Det kändes så skönt efteråt. Flera år sen sist.När jag vaknade på morgonen undrade jag vafan håller jag på med? Det här är inte jag?! Läste tragiska böcker hela dagen efter sen började det gå framåt igen. Nu mår jag mycket bättre. Men kan jag itne bara tillåta mig att må dåligt. varför var jag tvungen att skära mig? nej det beteendet får inte hända igen. Kanske är så när man en gång varit "beroende" av att skära sig så kommer det aldrig ifrån en. Det var mitt sett att hantera min ångest och när den blev för stark tog jag fram det självdestruktiva beteendet. Men jag är väldigt besviken på mig själv. trodde det var slut på det där men tydligen inte. typiskt.... det är på kvällarna som ensamheten är värst. svårt att sova. 






Ska försöka uppdatera här lite oftare.

Kommentarer

  • junie säger:

    Jag förstår precis vad du menar med att man vill tillåta sig att må dåligt ibland. Det är ansträngande att trycka ner och hålla inne skiten. Du skriver verkligen fint, man känner igen sig. Kämpa på! Kram på dig

    2009-11-03 | 17:54:14
    Bloggadress: http://sockeriogat.wordpress.com
  • e säger:

    tack så mycket. kram

    2009-11-03 | 18:37:17
  • Mamman säger:

    Hej där, först och främst vill jag säga att jag beundrar ditt enorma mod att våga skriva om det du har gått igenom. Jag vet att det hjälper många, du har hjälpt mig. Det du har gått igenom ska inget barn behöva gå igenom. Jag är glad för din skull att det "bara" var din "låtsasfar" och inte din riktiga pappa. Då hade du kanske tvingats träffa honom även fast du var så otroligt modig och berättade. Din historia visar också hur otroligt viktigt det är att vuxna uppmärksammar, ser och tror på barnen. Hade inte Andreas dykt upp så kanske din hjälp hade dröjt. En stor eloge till honom som faktiskt SÅG dig och gav dig den hjälp du så väl behövde.



    Jag är mamma till en flicka som har blivit sexuellt utnyttjad av sin biologiska far. Hon är visserligen yngre än vad du var men jag känner så väl igen de känslor och beteenden som du skriver om i min dotter.



    Min dotter fick modet att berätta för snart två år sedan. Polis, socialen, BUP och tingsrätten har varit inblandade. Men på grund av min dotters ringa ålder lades förundersökningen ner och hennes biologiska far är därmed "oskyldig" i juridisk mening. Detta gör också att domaren i tingsrätten och socialen anser att min dotter ska tvingas träffa och till och med sova över hos sin förövare. Jag kämpar med näbbar och klor för allt jag är värd men det känns inte som att något hjälper. Jag är så maktlös.



    Igår skulle hon träffa honom igen. Hon kissade på sig innan, sov inget natten innan och hade väldigt ont i magen. Hon grät och skrek i en timma innan vi skulle gå. Hon är så arg på mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hon skriker gång på gång att jag ska hjälpa henne, att ingen lyssnar på henne och att hon är rädd. Än så länge har jag lyckats avvärja alla övernattningar men hon tvingas träffa din förövare minst en gång i veckan.



    Därför värmde det mig så obeskrivligt mycket att läsa om din ilska gentemot din mamma. Att det var hon som fick ta allt, precis som jag får. Att du ser upp till henne och att du tackar henne idag betyder allt för mig. Jag kämpar så otroligt, dag som natt och jag hoppas att min dotter en dag ska säga samma sak till mig. Jag vet ju att det är för att hon älskar mig och ser mig som den största tryggheten som hon är arg på mig. Men det gör så ont.



    Att din mamma reagerade så starkt som hon gjorde och verkligen lyssnade på dig är beundransvärt, även om det borde vara självklart. Alla mammor gör tyvärr inte det och det måste vara det största sveket av alla. Att inte bli trodd när man väl vågar berätta.



    Min dotter har gjort allt hon kan. Hon har anförtrott sig till mig, hennes mamma och största trygghet och ändå är det ingen myndighet som lyssnar. Har du några tips alls om hur jag kan hjälpa min dotter på bästa sätt? Jag gör allt för henne. Tröstar henne när hon är ledsen, lyssnar på henne när hon vill prata, kämpar för henne i tingsrätten, ger henne all kärlek och värme jag kan förmå. Men är det något speciellt råd du kan ge mig?



    Och till sist. Hur skulle du, om du hade varit i min dotters situation och tvingats träffa din förövare minst en gång i veckan, påverkats tror du? Hur hade det känts?



    Massa kramar till modiga du från en mamma som kämpar

    2009-12-10 | 16:37:01

Kommentera inlägget här: