Jag vill bara rätta mitt tidigare inlägg lite. Låter som att jag går runt och gråter hela tiden. Det jag menar är att nu KAN jag gråta - förut kunde jag INTE. Jag är lycklig idag. Mår väldigt bra. Har gått ut gymnasiet och pluggar på universitet. Har en familj och vänner som jag älskar. Livet kunde inte vara bättre just nu.
Jag rekomenderar er att läsa Sofia Åkermans bok Zebraflickan. Ligger nämligen hemma och är sjuk och håller på och läser denna. Det var då jag fick inspirationen att jag ville skriva om mitt liv. Jag känner verkligen igen mig i hennes bok. Minnen dök upp och jag kände att jag måste skriva ner alla dessa minnen någonstans. Så enjoy! Är det någonting ni undrar över så är det bara att fråga :)
När vi kom in till BUP så fick vi sätta oss i ett tomt rum med bara ett bord och stolar. Kommer inte ihåg om mamma va med men det var iallafall jag och Andreas. Jag minns att vi drack saft. När vi fick komma in på avdelningen antar jag att vi hade nåt slags möte. Dom visade mitt rum och visiterade mina kläder och väskor. Hade självklart rakblad i plånboken som dom tog av mig. (det hade jag alltid med mig vart jag än gick) Det var emot reglerna att skada sig själv, sa dom. Men på kvällen hade jag redan hittat något att använda. Någon snäll människa ur kvällspersonalen plåstrade om mig, antar att hon trodde det var gamla sår jag kliat upp. Det fanns en väldigt snäll kille som jobbade kväll/natt. han lärde mig alltid korttrolleri på kvällarna, sen satt jag och visade alla hela dagarna vad jag lärt mig. Jag satt med dom där korten dag ut och dag in. Det var ungefär det enda jag gjorde om dagarna känns det som.
Jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att äta i matrummet. De flesta som var inlagda hade någon form av ätstörning och jag har alltid kunnat äta med god aptit hur dåligt jag än mådde men jag fick verkligen skuldkänslor när de andra tjejerna som var där satt med tre makaroner och en köttbulle. Det är nästan enda gången jag riktigt tappade matlusten. Man kände sig så dålig på något sätt. Här satt man och glufsade i sig medans personen bredvid fick kämpa med att få i sig några ynka makaroner.
För det mesta sov mamma kvar med mig på 99:an men pappa var med en natt och min syster en natt. Jag har alltid haft svårt att prata med mamma. Jag ville inte göra henne ledsen. jag ville inte att hon skulle se mig svag. Alla mina aggressioner gick alltid ut på henne. Jag har sagt det hemskaste saker man kan kalla sin mamma. Jag ser verkligen upp till henne. Att hon orkade med mig, hon kämpade för mig fastän det kändes meningslöst, hon älskade mig när jag hatade henne, hon ställde alltid upp på mig, vad det än gällde. Jag älskar verkligen min mamma och idag är vi som bästa vänner, men vi kan fortfarande inte prata om det som varit på riktigt, bara ytligt.
Jag hade ett annat sätt att skada mig själv på än att skära mig. Eftersom jag inte kunde gråta men väldigt gärna ville så stoppade jag tvål i ögonen så det sved riktigt ordentligt och tårarna rann, efter ett tag började jag tycka att det var skönt. Jag tänkte att om jag inte gråter då kommer folk tro att jag är glad fastän jag går sönder inuti. Jag måste gråta!. Jag skrattade alltid åt allting och log för det mesta. Men det var bara på utsidan. Jag minns en gång när vi ätit på kvällen inne på BUP, det var jag mamma och personalen kvar vid matbordet. Vi började bråka om någonting, minns inte vad och jag sprang in på "mitt" rum. En kille ur personalen kom efter mig och vi satt och pratade en lång stund och jag sa till honom: ni tror att jag är glad bara för att jag ler och skrattar. Han svarade: nej emma, det tror vi inte. Vi vet att du mår dåligt fastän du skrattar ibland.
Det var så skönt när jag äntligen kunde gråta igen. jag minns inte när? hur? eller varför? Men nu gråter jag jämnt
jag gråter när jag är ledsen jag gråter när jag är lycklig jag gråter när jag ser en sorglig film på tv (jag kan faktiskt sitta och störtböla när jag tittar på förlossningskliniken eller när King Kong dör eller när Micke i Micke & Molle blir lämnad ensam i skogen) jag gråter när jag ser andra människor gråta ja, jag gråter för nästan vad som helst.
Det är konstigt hur mycket minnen som dyker upp i skrivande stund. Saker jag hade glömt finns plötsligt där. det finns långt inne i mitt bagage och ibland måste man plocka fram det. Det är som min terapeut sa sista gången jag var hos henne på BUP innan jag skulle fylla 18. "Ibland måste man lägga upp det man har på hyllan och gå vidare, men man kan alltid plocka ner det igen när man känner för det".
Föresten så är det jättekul att jag redan fått så mycket läsare. Det är tack vara er jag får lusten och orken att skriva. Ska försöka skriva så ofta som möjligt. Det finns så mycket som hänt i mitt liv så ni anar inte. Det är som Andreas sa till mig en gång: "Det är inte många 15 åringar som har varit med om så mycket som du har".
På måndagen var det dags för mitt första polisförhör. Andreas ställde upp och skjutsade mig och mamma till polisstationen. Tror att kvinnan från socialen var med. De visade två rum. Det ena rummet var det en stor tv i. Där skulle Polis-Micke sitta och titta på mig samtidigt som jag blev förhörd. Polis-Jenny skulle förhöra mig i rummet bredvid. Ett tomt rum, två stolar och en videokamera. Jag minns hur svårt det var, jag litade verkligen inte på Polis-Jenny. Fick inte fram ett ord. Under den här tiden var det så att jag pratade inte med människor jag inte kände mig trygg med så Polis-Jenny och Polis-Micke fick byta plats. Nu gick det lite lättare. Jag hade ju aldrig satt ord på det som hänt förut. Hur skulle man säga? Dom fick ju inte ställa ledande frågor till mig. Frågorna skulle vara öppna så att jag fick berätta. Jag minns nästan ingenting av det jag sa i förhöret. Jag blev helt knäckt. Det var någongång efter det här förhöret jag blev inlagd på barnpsyk för första gången. Jag minns inte vad det var som hände den här gången. Låg inne i en vecka iaf. Jag hade antagligen skurit sönder mina armar så mycket. Hotade om självmord var och varrannan dag. Minns inte vilken som var vilken.
Ena gången jag blev inlagd hade både jag och min kompis skärt oss i armarna i skolan och vi gick in i personalrummet för att be om plåster. Han skickade oss till kuratorn som plåstrade om oss. Min kompis fick gå men jag fick stanna kvar. Tycker att det är konstigt handlande av skolan. Hon mådde också dåligt och skar sig men hon fick ingen uppmärksamhet alls för att det var så illa med mig. Jag minns att jag satt i den vita skinnfåtöljen framför Andreas när han ringde till BUP. Jag satt med mitt rakblad mitt framför honom och skar sönder mig. Jag skar för att slippa känna, jag mådde bättre för stunden, jag mådde bättre av att se de små blodpärlorna komma fram och bli som streck över armarna. Han bad mig att sluta,men han visste väl att det inte hjälpte. han kunde ju inte tvinga mig. Vilken maktlöshet han måste ha känt. Andra gången jag blev inlagt var efter ett nätverksmöte. Det var personal från BUP, Andreas, Mamma, Pappa, min syster, personal från Soc. Alla pratade om mig. Jag bara satt där och kände mig dum. Till slut orkade jag inte mer utan skrek att jag skulle ta livet av mig så fort jag kom ut därifrån. Min syster började gråta och sprang ut. När hon kom tillbaka brast även jag ut i gråt. Jag grät nästan aldrig under den här tiden. Enda gångerna jag grät det var för andras skull, jag grät aldrig för min egen skull. Det fanns inga tårar. Jag ansåg att allt som hänt var mitt fel. Efter mötet ansåg dom att jag var tvungen att bli inlagd. Tredje gången har jag absolut inget minne av alls varför jag blev inlagd.
Nästa inlägg kommer att handla om min tid på barnpsyk, 99:an BUP.
Hos socialen får vi komma in i ett rum, minns att det är flera personer där men kommer bara ihåg ansiktet på en kvinna. Dom har ringt min mamma och sagt att någonting har hänt men inte vad. Så hon kommer självklart dit med X. En från soc tar med sig X in i ett rum och frågar om han vet vad det handlar om. - Har det att göra med någonting sexuellt?, frågar han. - Det är inte normalt att ha sex med barn får han som svar. sen får han sitta där medans kvinnan från socialen kommer in till oss. Jag har bestämt att jag inte vill vara med när dom berättar för mamma så jag och Andreas sitter i ett rum bredvid under tiden. Efter ett tag får jag komma in. Mamma kastar sig om min hals och gråter. Sen minns jag bara att mormor och mammas bästa vän kommer dit. Mamma tar av sig förlovningsringen och kastar i väggen också. Sen är det tomt av minnen därifrån. Andreas skjutsar X så han får hämta lite kläder hemma hos oss sen får han sova hos en kompis. Eftersom det är fredag eftermiddag får ingenting ske förän efter helge. X begärs häktad och dom tar honom på lördag morgon. Får ett anonymt telefonsamtal mitt i natten. Vågade inte svara, antar att det var han. Helgen får jag spendera hos pappa (mamma och pappa är skilda), vet inte varför. mamma orkade väl inte. Jag får inte prata med någon om vad som hänt, inte berätta någonting. Här anser jag att de sociala myndigheterna handlade fel. Ingen krisjour, ingen att prata med, ingenting. Fick bara gå runt där hela helgen utan att gå utanför dörren och vänta på måndagen. På måndagen väntar mitt första av många polisförhör. Kom att sitta i ca 7 timmar förhör sammanlagt sedan. Det här är de klaraste minnena i tidsaspekt som jag har. Det var väldigt turbulent under de två närmaste åren. Vet inte vad som hände när osv men jag ska försöka göra en sån klar bild som möjligt av mitt liv.
Jag tänker göra en sak jag länge tänkt göra. Jag tänker berätta mitt liv för er. Jag vet inte hur det kommer gå, hur jag kommer påverkas eller vad jag kommer minnas men jag ska gräva i mitt förflutna för att hitta. Minnena är väldigt suddiga från den där tiden och tidsaspekten är inte alltid den bästa. Vad kommer jag hitta? Det vet jag inte. Men låt oss börja som jag alltid börjar när någon vill veta vad som hänt mig tidigare. Från 11 till 13 års ålder blev jag sexuellt utnyttjad av min "låtsaspappa" (jag tycker inte om att använda mig av ordet låtsaspappa så jag kommer skriva X i stället) Självskadebeteende och panikångest var min vardag.
Min mamma har sagt till mig att hon någon gång ska skriva en bok om mitt liv. Hur det var för henne som mamma att stå på sidan om och se sin dotter sakta men säkert brytas ner. Fredagen den 13e september 2002 Jag hade nyligen börjat högstadiet. Ny skola - nya vänner och allt vad det innebär. Torsdagen den 12e hade mamma och X varit på föräldramöte. Kuratorn hade berättat att han sett skärsår på mina armar och frågat om dom visste varför jag mådde dåligt. mamma hade såklart ingen aning men hon hade sett sår en gång tidigare på sommaren och frågat varför jag skärt mig. Då hade jag sagt att jag gjort mig illa på en brygga när jag badade. Nu i efterhand så har jag insett att såklart mamma visste vad det var för sår. Hon har jobbat inom psykiatrin hela sitt liv. På kvällen kom mamma och X in på mitt rum och frågade vad det var för fel. Jag började gråta och sa att det inte var någonting. Inombords skrek jag till mamma. -Varför ser du inte vad han gör med mig? Jag kunde ju inte berätta när han satt bredvid. Han bara satt där på min sängkant och låtsades som att han inte visste och ställde frågor om vad det kunde vara för fel, om jag hade råkat ut för någonting osv.
På morgonen fredagen den trettonde går jag ner i köket som vanligt för att göra frukost. Då står han där och säger att han ska hämta mig efter skolan. Vi behöver prata om en grej sa han. Han skulle ta med mig till bowlinghallen. (bowling var hans stora intresse) har nyligen lärt mig att klara av att bowla igen, tog lång tid att klara av det utan ångesten i bröstet. Men jag går helst inte till bowlinghallen i staden jag bor i, finns chans att jag möter honom där. Livrädd åker jag till skolan. Tänker på vad han ska göra med mig. Vill han be om förlåtelse? Vill han tala om för mig att han ska sluta? Vill han få mig att hålla tyst? Tänker han döda mig? Alla möjliga tankar snurrar i mitt huvud.
Jag minns så väl mitt första möte med skolkuratorn. Min ängel - min räddare - min hjälte. Låt oss kalla honom för Andreas. Jag var på väg upp för trappen till engelskalektion då jag möter honom. Hej emma, jag heter andreas och är kurator här på skolan. jag skulle gärna vilja prata med dig lite. Vill du följa med mig? Vadå? Vad finns det att prata om? svarar jag (mitt hjärta slår som en bongotrumma) Dina armar, svarar han. Jag blir helt tyst och bara går med honom till hans rum som jag så många gånger kom att sitta i sen. Jag minns de vita skinnfåtöljerna. Jag minns vissa ord som sas mellan oss. Vi satt säkert där en halvtimme iaf. - Är det någonting som har hänt? - Det kan jag inte berätta. - Varför då? - Det går bara inte. - Är det någonting som händer eller har hänt? - mumlar försiktigt fram, händer. - Händer det hemma eller i skolan. - Hemma - Jag tror jag vet vad det är men du måste ändå berätta för mig. Är det X som är dum mot dig? - mm. Sen diskuterar vi "detaljer" kring vad han gjort. Det jag minns att jag berättar är att han brukar ta på mig och ta min hand runt hans penis och dra upp och ner. Sen minns jag inte mer vad jag sa. Jag frågar iallafall om jag får gå hem och Andreas förklarar för mig varför han inte kan låta mig gå, att han har s.k. anmälningsplikt. Sedan ringer han polisen och socialen. Soc. ligger ca. 10 min gångväg från skolan men jag minns inte hur vi tar oss dit men plötsligt sitter vi i ett möte/samtal med socialen......
En tjej på 21 år som varit med om en hel del här i livet. Jag har kommit längre än jag och andra någonsin kunnat hoppas var möjligt och längre ska jag! Jag ser livet som en utmaning.
Genom min blogg vill jag:
-hjälpa andra i likande situationer
-sprida kunskap om sexuella övergrepp
-hjälpa människor att få mer förståelse kring ämnet
Den här bloggen är också ett sätt för mig att bearbeta mina egna erfarenheter och upplevelser
Har ni några frågor? Tveka inte att fråga i kommenatarsfältet eller maila mig på: [email protected]
