På måndagen var det dags för mitt första polisförhör.
Andreas ställde upp och skjutsade mig och mamma till polisstationen.
Tror att kvinnan från socialen var med.
De visade två rum. Det ena rummet var det en stor tv i. Där skulle Polis-Micke sitta och titta på mig samtidigt som jag blev förhörd. Polis-Jenny skulle förhöra mig i rummet bredvid. Ett tomt rum, två stolar och en videokamera.
Jag minns hur svårt det var, jag litade verkligen inte på Polis-Jenny. Fick inte fram ett ord. Under den här tiden var det så att jag pratade inte med människor jag inte kände mig trygg med så Polis-Jenny och Polis-Micke fick byta plats. Nu gick det lite lättare. Jag hade ju aldrig satt ord på det som hänt förut. Hur skulle man säga? Dom fick ju inte ställa ledande frågor till mig. Frågorna skulle vara öppna så att jag fick berätta. Jag minns nästan ingenting av det jag sa i förhöret. Jag blev helt knäckt. Det var någongång efter det här förhöret jag blev inlagd på barnpsyk för första gången. Jag minns inte vad det var som hände den här gången. Låg inne i en vecka iaf. Jag hade antagligen skurit sönder mina armar så mycket. Hotade om självmord var och varrannan dag. Minns inte vilken som var vilken.

Ena gången jag blev inlagd hade både jag och min kompis skärt oss i armarna i skolan och vi gick in i personalrummet för att be om plåster. Han skickade oss till kuratorn som plåstrade om oss. Min kompis fick gå men jag fick stanna kvar. Tycker att det är konstigt handlande av skolan. Hon mådde också dåligt och skar sig men hon fick ingen uppmärksamhet alls för att det var så illa med mig. Jag minns att jag satt i den vita skinnfåtöljen framför Andreas när han ringde till BUP. Jag satt med mitt rakblad mitt framför honom och skar sönder mig. Jag skar för att slippa känna, jag mådde bättre för stunden, jag mådde bättre av att se de små blodpärlorna komma fram och bli som streck över armarna. Han bad mig att sluta,men han visste väl att det inte hjälpte. han kunde ju inte tvinga mig. Vilken maktlöshet han måste ha känt. Andra gången jag blev inlagt var efter ett nätverksmöte. Det var personal från BUP, Andreas, Mamma, Pappa, min syster, personal från Soc. Alla pratade om mig. Jag bara satt där och kände mig dum. Till slut orkade jag inte mer utan skrek att jag skulle ta livet av mig så fort jag kom ut därifrån. Min syster började gråta och sprang ut. När hon kom tillbaka brast även jag ut i gråt. Jag grät nästan aldrig under den här tiden. Enda gångerna jag grät det var för andras skull, jag grät aldrig för min egen skull. Det fanns inga tårar. Jag ansåg att allt som hänt var mitt fel.
Efter mötet ansåg dom att jag var tvungen att bli inlagd. Tredje gången har jag absolut inget minne av alls varför jag blev inlagd.

Nästa inlägg kommer att handla om min tid på barnpsyk, 99:an BUP.