jaggerdigmittliv

Om sexuella övergrepp, Självskadebeteende och Ångest

Mitt förflutna.

Kategori: Min historia

Jag tänker göra en sak jag länge tänkt göra. Jag tänker berätta mitt liv för er. Jag vet inte hur det kommer gå, hur jag kommer påverkas eller vad jag kommer minnas men jag ska gräva i mitt förflutna för att hitta. Minnena är väldigt suddiga från den där tiden och tidsaspekten är inte alltid den bästa. Vad kommer jag hitta? Det vet jag inte. Men låt oss börja som jag alltid börjar när någon vill veta vad som hänt mig tidigare. Från 11 till 13 års ålder blev jag sexuellt utnyttjad av min "låtsaspappa" (jag tycker inte om att använda mig av ordet låtsaspappa så jag kommer skriva X i stället) Självskadebeteende och panikångest var min vardag.

Min mamma har sagt till mig att hon någon gång ska skriva en bok om mitt liv. Hur det var för henne som mamma att stå på sidan om och se sin dotter sakta men säkert brytas ner.

Fredagen den 13e september 2002

Jag hade nyligen börjat högstadiet. Ny skola - nya vänner och allt vad det innebär.
Torsdagen den 12e hade mamma och X varit på föräldramöte. Kuratorn hade berättat att han sett skärsår på mina armar och frågat om dom visste varför jag mådde dåligt. mamma hade såklart ingen aning men hon hade sett sår en gång tidigare på sommaren och frågat varför jag skärt mig. Då hade jag sagt att jag gjort mig illa på en brygga när jag badade. Nu i efterhand så har jag insett att såklart mamma visste vad det var för sår. Hon har jobbat inom psykiatrin hela sitt liv. På kvällen kom mamma och X in på mitt rum och frågade vad det var för fel. Jag började gråta och sa att det inte var någonting. Inombords skrek jag till mamma. -Varför ser du inte vad han gör med mig? Jag kunde ju inte berätta när han satt bredvid. Han bara satt där på min sängkant och låtsades som att han inte visste och ställde frågor om vad det kunde vara för fel, om jag hade råkat ut för någonting osv.

På morgonen fredagen den trettonde går jag ner i köket som vanligt för att göra frukost.
Då står han där och säger att han ska hämta mig efter skolan. Vi behöver prata om en grej sa han.
Han skulle ta med mig till bowlinghallen. (bowling var hans stora intresse) har nyligen lärt mig att klara av att bowla igen, tog lång tid att klara av det utan ångesten i bröstet. Men jag går helst inte till bowlinghallen i staden jag bor i, finns chans att jag möter honom där.
Livrädd åker jag till skolan. Tänker på vad han ska göra med mig. Vill han be om förlåtelse? Vill han tala om för mig att han ska sluta? Vill han få mig att hålla tyst? Tänker han döda mig? Alla möjliga tankar snurrar i mitt huvud.

Jag minns så väl mitt första möte med skolkuratorn. Min ängel - min räddare - min hjälte.
Låt oss kalla honom för Andreas. Jag var på väg upp för trappen till engelskalektion då jag möter honom.
Hej emma, jag heter andreas och är kurator här på skolan. jag skulle gärna vilja prata med dig lite. Vill du följa med mig?
Vadå? Vad finns det att prata om? svarar jag (mitt hjärta slår som en bongotrumma)
Dina armar, svarar han.
Jag blir helt tyst och bara går med honom till hans rum som jag så många gånger kom att sitta i sen.
Jag minns de vita skinnfåtöljerna.
Jag minns vissa ord som sas mellan oss.
Vi satt säkert där en halvtimme iaf.
- Är det någonting som har hänt?
- Det kan jag inte berätta.
- Varför då?
- Det går bara inte.
- Är det någonting som händer eller har hänt?
- mumlar försiktigt fram, händer.
- Händer det hemma eller i skolan.
- Hemma
- Jag tror jag vet vad det är men du måste ändå berätta för mig. Är det X som är dum mot dig?
- mm.
Sen diskuterar vi "detaljer" kring vad han gjort. Det jag minns att jag berättar är att han brukar ta på mig och ta min hand runt hans penis och dra upp och ner. Sen minns jag inte mer vad jag sa.
Jag frågar iallafall om jag får gå hem och Andreas förklarar för mig varför han inte kan låta mig gå, att han har s.k. anmälningsplikt.
Sedan ringer han polisen och socialen. Soc. ligger ca. 10 min gångväg från skolan men jag minns inte hur vi tar oss dit men plötsligt sitter vi i ett möte/samtal med socialen......

Kommentarer

  • Mona säger:

    Gumman.. när jag läste det du skrev, jag vet inte vad jag ska säga.. men på något sätt även om du inte känner mig har du mitt stöd, så jag kommer fortsätta läsa din blogg och stötta dig på något sätt.. :) du skriver fint, och det du har vart med om har vart hemsk, men än är det inte försent och leva livet kom ihåg det.

    Massvis med kramar..

    2009-09-29 | 23:18:48
    Bloggadress: http://naimimona.blogg.se/
  • Anonym säger:

    Där får du mer besökare till bloggen

    http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=Ainariel

    ↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑↑

    2009-09-30 | 09:30:06
  • anonym säger:

    "Han bara satt där på min sängkant och låtsades som att han inte visste och ställde frågor om vad det kunde vara för fel, om jag hade råkat ut för någonting osv."

    Gud vad jag känner igen mej!!

    Har du någon mejl?

    melinnan@live.se

    2009-10-07 | 02:37:43
  • e säger:

    ja de har jag.

    Jag mailar dig så ser du min.

    2010-01-25 | 14:54:08

Kommentera inlägget här: