jaggerdigmittliv

Om sexuella övergrepp, Självskadebeteende och Ångest

inlagd

Kategori: BUP

När vi kom in till BUP så fick vi sätta oss i ett tomt rum med bara ett bord och stolar. Kommer inte ihåg om mamma va med men det var iallafall jag och Andreas. Jag minns att vi drack saft. När vi fick komma in på avdelningen antar jag att vi hade nåt slags möte. Dom visade mitt rum och visiterade mina kläder och väskor. Hade självklart rakblad i plånboken som dom tog av mig. (det hade jag alltid med mig vart jag än gick) Det var emot reglerna att skada sig själv, sa dom. Men på kvällen hade jag redan hittat något att använda. Någon snäll människa ur kvällspersonalen plåstrade om mig, antar att hon trodde det var gamla sår jag kliat upp. Det fanns en väldigt snäll kille som jobbade kväll/natt. han lärde mig alltid korttrolleri på kvällarna, sen satt jag och visade alla hela dagarna vad jag lärt mig. Jag satt med dom där korten dag ut och dag in. Det var ungefär det enda jag gjorde om dagarna känns det som.

Jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att äta i matrummet. De flesta som var inlagda hade någon form av ätstörning och jag har alltid kunnat äta med god aptit hur dåligt jag än mådde men jag fick verkligen skuldkänslor när de andra tjejerna som var där satt med tre makaroner och en köttbulle. Det är nästan enda gången jag riktigt tappade matlusten. Man kände sig så dålig på något sätt. Här satt man och glufsade i sig medans personen bredvid fick kämpa med att få i sig några ynka makaroner.

För det mesta sov mamma kvar med mig på 99:an men pappa var med en natt och min syster en natt. Jag har alltid haft svårt att prata med mamma. Jag ville inte göra henne ledsen. jag ville inte att hon skulle se mig svag. Alla mina aggressioner gick alltid ut på henne. Jag har sagt det hemskaste saker man kan kalla sin mamma. Jag ser verkligen upp till henne. Att hon orkade med mig, hon kämpade för mig fastän det kändes meningslöst, hon älskade mig när jag hatade henne, hon ställde alltid upp på mig, vad det än gällde. Jag älskar verkligen min mamma och idag är vi som bästa vänner, men vi kan fortfarande inte prata om det som varit på riktigt, bara ytligt.

Jag hade ett annat sätt att skada mig själv på än att skära mig. Eftersom jag inte kunde gråta men väldigt gärna ville så stoppade jag tvål i ögonen så det sved riktigt ordentligt och tårarna rann, efter ett tag började jag tycka att det var skönt. Jag tänkte att om jag inte gråter då kommer folk tro att jag är glad fastän jag går sönder inuti. Jag måste gråta!. Jag skrattade alltid åt allting och log för det mesta. Men det var bara på utsidan. Jag minns en gång när vi ätit på kvällen inne på BUP, det var jag mamma och personalen kvar vid matbordet. Vi började bråka om någonting, minns inte vad och jag sprang in på "mitt" rum. En kille ur personalen kom efter mig och vi satt och pratade en lång stund och jag sa till honom: ni tror att jag är glad bara för att jag ler och skrattar. Han svarade: nej emma, det tror vi inte. Vi vet att du mår dåligt fastän du skrattar ibland.

Det var så skönt när jag äntligen kunde gråta igen. jag minns inte när? hur? eller varför? Men nu gråter jag jämnt

jag gråter när jag är ledsen
jag gråter när jag är lycklig
jag gråter när jag ser en sorglig film på tv (jag kan faktiskt sitta och störtböla när jag tittar på förlossningskliniken eller när King Kong dör eller när Micke i Micke & Molle blir lämnad ensam i skogen)
jag gråter när jag ser andra människor gråta
ja, jag gråter för nästan vad som helst.


Det är konstigt hur mycket minnen som dyker upp i skrivande stund. Saker jag hade glömt finns plötsligt där. det finns långt inne i mitt bagage och ibland måste man plocka fram det. Det är som min terapeut sa sista gången jag var hos henne på BUP innan jag skulle fylla 18. "Ibland måste man lägga upp det man har på hyllan och gå vidare, men man kan alltid plocka ner det igen när man känner för det".


Föresten så är det jättekul att jag redan fått så mycket läsare. Det är tack vara er jag får lusten och orken att skriva. Ska försöka skriva så ofta som möjligt. Det finns så mycket som hänt i mitt liv så ni anar inte. Det är som Andreas sa till mig en gång: "Det är inte många 15 åringar som har varit med om så mycket som du har".


Med kärlek. Emma

Kommentarer


Kommentera inlägget här: