Jag har hamnat i ett dilemma, eller hamnat och hamnat. Vet inte hur jag ska hantera situationen. Nu när jag har kommit till insikt med mig själv eller vad jag sa säga så har jag kommit att tänka på en sak. Jag vet att han hade en flickvän för nåt år sedan och att hon även hade barn, detta har jag inte tänkt på men det har dykt upp nu på sistone. Vad ska jag göra? Ska jag försöka ta reda på mer om det här? Om jag inte ska vara självisk. Vet inte hur jag ska få veta nånting heller. Skulle göra så ont i mig om jag fick veta att han gjort samma sak mot någon annan.
Har kommit på en annan sak också, det är det med hans namn. Jag kan knappt säga hans namn eller skriva det, det är nog därför jag inte nämner hans namn här, skulle likabra kunna göra det eftersom de är ett relativt vanligt namn men jag avskyr det namnet. Har märkt att jag inte nämnt hans namn en enda gång i gruppen. Det har blivit "han" eller "han som gjorde det där mot mig" eller "han som utsatte mig".
En god sak jag märkt att allt det dåliga fört med sig är att jag har blivit en väldigt god människokännare, har väldigt lätt att förstå andra och sätta sig in i andras situationer.
Tycker att den här videon säger så mycket. "Barn gör inte som du säger utan som du gör." Gjorde ett arbete om Rädda barnen i gymnasiet och hade med den här videon då. Den visar sanningen, vad som sker överallt i världen.
Igår träffade jag gruppen igen, vi pratade om ens inre styrka och lite om att vara utagerande. Kom till en insikt att jag aldrig har varit riktigt förbannad på honom, jag har aldrig gråtit över det han gjort mot mig. Min ilska har blivit självdestruktiv. Jag har varit arg på mig själv och skadat mig själv. pratade också lite om hur det skulle kännas att skriva ett brev till förövaren. Undrar vad jag skulle skriva?
Förlåt för dålig uppdatering. I'm back on track. Några ångestfyllda veckor men jag står upp och allt flyter på. Har träffat en kille ett tag nu, eller i 2 veckor ungefär. Det är helt sjukt för vi kan verkligen prata om allt, jag har berättat om mitt liv för honom och han dömer mig inte. brukar ta lång tid innan jag öppnar mig för nya människor. Vet inte vad det här beror på. Men jag är inte kär, jag känner mig väldigt trygg med honom bara. Tror att jag har saknat/saknar den där tryggheten. Vill egentligen avsluta det hela för att inte såra honom för jag vet att det itne är nån jag vill leva med, men det känns ju så bra men samtidigt inte. Jag vill inte såra honom. Jag känner mer att han är som en väldigt god vän och en sån som tar hand om mig. Vet inte hur jag ska förklara.
Jag har berättat saker för honom som jag inte har berättat för någon och han har berättat en del om sitt liv för mig också. Förstår mig inte på mig själv ibland, vissa saker bör man hålla för sig själv men han har så bra saker att säga och ja, what to do what to do?
Skulle verkligen behöva någon som sa till mig att jag klarar det här just nu. Haft ständig ångest sen i söndags och igår var det värre än på länge. Panikångest och svimmingsattacker. Känns som att jag bara vill strunta i skolan och allt men jag vet att jag måste kämpa vidare för det går över. Idag ska jag träffa gruppen igen, ventilera lite. Kan behövas.
Och just nu känner jag att jag inte kan hantera sex. Vad håller jag på med? Man ska ha sex för att man vill inte för att man känner sig tvungen, att man måste. Känner inte igen mig själv just nu.
En tjej på 21 år som varit med om en hel del här i livet. Jag har kommit längre än jag och andra någonsin kunnat hoppas var möjligt och längre ska jag! Jag ser livet som en utmaning.
Genom min blogg vill jag:
-hjälpa andra i likande situationer
-sprida kunskap om sexuella övergrepp
-hjälpa människor att få mer förståelse kring ämnet
Den här bloggen är också ett sätt för mig att bearbeta mina egna erfarenheter och upplevelser
Har ni några frågor? Tveka inte att fråga i kommenatarsfältet eller maila mig på: [email protected]
