jaggerdigmittliv

Om sexuella övergrepp, Självskadebeteende och Ångest

Se i syne

Kategori: Ångest

Jag ansågs må för dåligt för att klara av rättegången. Så det blev extra mycket videoförhör som spelades upp för alla i rättssalen. Jag är glad idag att jag slapp. Hade nog varit ett rent helvete.
Han dömdes till 3 och ett halvt års fängelse. Han kom ut efter 1 och ett halvt år med 1 års fotboja.
Han erkände att han hade gjort vissa saker med mig men han sa att jag varit med på allt.
Åren efter erkännandet "såg" jag honom överallt.
Alla som hade någonting som påminde om honom, tänderna, skägget, längden, håret, namnet.
Mitt hjärta bultade så hårt tills jag såg att det inte var han.
Han satt ju i fängelse så det kunde omöjligt vara han.
Jag kan fortfarande "se" honom ibland men det har blivit bättre med åren.
Det som assoicierar mest är hans namn. Hör jag någon som heter lika kan inte min hjärna koppla bort det som hänt.
Visst har det hänt att jag har sett honom på riktigt. Eftersom jag kommer från en liten stad är det ganska stor chans. I början blev jag väldigt rädd. Men nu är det inte värre än när jag "ser i syne".
Jag har lärt mig hur jag ska vända mig om, titta bort, ta omvägar för att slippa möta hans blick.
Det är jobbigt! Alla i min närhet sa att när han kommer ut kommer han antagligen flytta till en stad där ingen känner igen honom. Men redan på hans första permession såg jag honom på stadens fik. Han var ute och fikade bland människor med sin syster och sin pappa. Hur kan man göra något sånt? Han satt i göteborg.

sprit

Kategori: Min historia

I skolan var jag en värsting. Bråkade, slogs, var uppkäftig mot lärarna osv.
Jag orkade inte vara hemma, jag orkade inte gå på lektionerna så jag gick helt enkelt till skolan och skolkade. Hittade på massa dumheter för att inte behöva tänka så mycket. Ofta blev allt för mycket och jag gick in på toaletten och tog fram rakbladet som alltid låg i plånboken och skärde över hela armarna. Jag klädde mig alltid i för stora kläder. Ena dagen ville jag inte att någon skulle se mina sår så jag hade långa ärmar på tröjorna medans andra dagen ville jag att folk skulle tycka synd om mig så jag kavlade upp ärmarna så strecken syndes.
Jag minns så väl en hemsk dag i skolan. Det var 2 dagar innan jullovet. Jag och min kompis hade med oss en flaska sprit till skolan som vi drack av. Ryktet hade väl spridit sig så jag blev skickad till rektorn. Han var snäll min rektor. Han ville att pappa skulle komma till skolan för att hämta mig men jag övertalade honom att jag skulle gå hem själv. När han äntligen låtit mig gå gick jag såklart inte hem. Jag bara gick och gick och gick. Det gjorde jag ofta när jag rymde. Alla ville ha koll på mig vart jag var hela tiden och då ville jag "rymma" extra mycket. Jag gick och satt mig på biblioteket. Alla ringde hela tiden: mamma, min syster, pappa, andreas, min bror. Fick sms hela tiden att jag skulle säga vart jag var. Alla var så oroliga. När jag fick syn på pappa i biblioteket försökte jag springa ifrån honom och gömma mig men han tog tag i mig och släpa hem mig. Minns inte så mycket av vad som hände sen. Det kanske var den här kvällen som jag verkligen ville dö och svalde 4 alvedon. Det enda som hände var att jag somnade och när jag vaknade mådde jag jätteilla. Vet inte ens om någon vet om att jag gjorde sådär. Hade antagligen snott sprit hemifrån så mamma blev galen och tömde hela barskåpet i diskhon.

Ni som läser, vilka är ni? Vad vill ni läsa om? Det är ni som får mig att vilja skriva.

förlåt

Kategori: Min historia

förlåt att jag inte skrivit på länge. Har/har haft så mycket att göra i skolan på sistone.
Inte haft tid att tänka på mitt förflutna heller.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om idag.
Finner ingen motivation.


Efter BUP

Efter att jag blivit utskriven från 99:an BUP första gången var jag hemma från skolan i ca 7 veckor. Minns inte mycket från den tiden men mamma orkade inte ha mig hemma och inte pappa heller (mina föräldrar är skilda)
så jag fick bo hos min syster och hennes kille. Polisförhör var och varannan dag. Andreas kom minst en gång i veckan och pratade med mig. Det var bra. Hade telefonkontakt med en polis varje dag. Han var snäll.  Vi pratade om allt mellan livet och döden. Jag minns att jag sa att jag inte kunde gråta, han sa att jag inte behövde vara rädd för att gråta eftersom det var vackert med barn som gråter... hmm.
En dag orkade jag verkligen inte med mitt liv. Andreas var hos "mig". Minns inte vad vi pratade om, jag ville bara försvinna så jag tar en banan och några bullar och packar ner i min väska och säger: nu rymmer jag! Sen drog jag därifrån. Började gå och gå. Tänkte att jag aldrig mera ville tillbaka. Jag gick ner mot järnvägen, för att jag inte skulle synas så bra från vägen. Då kommer Andreas springandes och tar tag i mig och håller fast mig. Jag blir såklart galen. Han trodde att jag skulle hoppa framför tåget. Så ringer han min mamma medans han håller fast mig. Jag ville bara gråta men det gick inte, jag ville ha tröst men vågade inte erkänna.
Min syster brukar skoja om att jag rymde med bullar när vi äter bullar.
Idag kan man skratta åt det, man måste kunna skratta åt svårigheter ibland annars blir det outhärdligt.

Ska försöka uppdatera lite oftare nu.

Ha det så bra alla läsare.

första gången

Kategori: Min historia

Jag minns första gången han tog på mig så väl.
I början hände det bara nån gång i veckan sen blev det oftare och oftare.
I slutet kunde det hända uppåt två gånger per dag.

Han var som en far för mig.
Mina föräldrar skildes när jag var 5-6 år så jag fäste mig vid honom ganska snabbt.
Jag kände att jag litade på honom och jag var trygg när han var med.

Mamma var på kryssning den här kvällen, jag var 11 år och låg hemma sjuk med feber.
Jag mådde dåligt så jag fick sova bredvid honom i deras dubbelsäng.
Jag minns att jag vaknade av att han tog på mina bröst.
Jag blev helt förstelnad, visste inte vad jag skulle ta mig till.
Så jag låtsades bara sova och önskade att han skulle sluta.
Hans hand smekte mig längre och längre ner och till slut stog jag inte ut längre.
Jag låtsades att jag vaknade upp och hade sovit och han drog snabbt undan sin hand.
jag gick in på toan och drack vatten och var helt förvirrad.
Jag sa att jag ville sova i min säng resten av natten.

Under alla år har jag tänkt varför jag inte sa nej den där första gången.
Har tänkt på att allt kanske hade blivit annorlunda.
Eller mer våldsamt.
Det som hände, hände aldrig med våld.
Jag vågade inte säga nej.
Jag sa aldrig nej och den skammen och skulden jag har känt för det har varit det värsta.
Men nu har jag lärt mig att det inte var mitt fel, trots att det tog många många år.
Jag klandrade mig själv för det som hände.
Jag ansåg att det var mitt fel eftersom jag inte sa nej och inte berättade för någon.
Efter varje gång tänkte jag att jag inte skulle låta det hända igen, att det var den sista gången.
Men efter ett tag blev jag som ett skal.
Det var bara min kropp han utnyttjade, inte mig.
Jag lärde mig med tiden att stänga av, koppla bort, inte känna.
Det är nog därför jag inte minns så mycket från själva övergreppen.
Det var som att jag gick in i en annan person under tiden han utnyttjade mig. 
Då var det ju inte mig han gjorde så där med.