Jag minns första gången han tog på mig så väl.
I början hände det bara nån gång i veckan sen blev det oftare och oftare.
I slutet kunde det hända uppåt två gånger per dag.

Han var som en far för mig.
Mina föräldrar skildes när jag var 5-6 år så jag fäste mig vid honom ganska snabbt.
Jag kände att jag litade på honom och jag var trygg när han var med.

Mamma var på kryssning den här kvällen, jag var 11 år och låg hemma sjuk med feber.
Jag mådde dåligt så jag fick sova bredvid honom i deras dubbelsäng.
Jag minns att jag vaknade av att han tog på mina bröst.
Jag blev helt förstelnad, visste inte vad jag skulle ta mig till.
Så jag låtsades bara sova och önskade att han skulle sluta.
Hans hand smekte mig längre och längre ner och till slut stog jag inte ut längre.
Jag låtsades att jag vaknade upp och hade sovit och han drog snabbt undan sin hand.
jag gick in på toan och drack vatten och var helt förvirrad.
Jag sa att jag ville sova i min säng resten av natten.

Under alla år har jag tänkt varför jag inte sa nej den där första gången.
Har tänkt på att allt kanske hade blivit annorlunda.
Eller mer våldsamt.
Det som hände, hände aldrig med våld.
Jag vågade inte säga nej.
Jag sa aldrig nej och den skammen och skulden jag har känt för det har varit det värsta.
Men nu har jag lärt mig att det inte var mitt fel, trots att det tog många många år.
Jag klandrade mig själv för det som hände.
Jag ansåg att det var mitt fel eftersom jag inte sa nej och inte berättade för någon.
Efter varje gång tänkte jag att jag inte skulle låta det hända igen, att det var den sista gången.
Men efter ett tag blev jag som ett skal.
Det var bara min kropp han utnyttjade, inte mig.
Jag lärde mig med tiden att stänga av, koppla bort, inte känna.
Det är nog därför jag inte minns så mycket från själva övergreppen.
Det var som att jag gick in i en annan person under tiden han utnyttjade mig. 
Då var det ju inte mig han gjorde så där med.