jaggerdigmittliv

Om sexuella övergrepp, Självskadebeteende och Ångest

förlåt

Kategori: Min historia

förlåt att jag inte skrivit på länge. Har/har haft så mycket att göra i skolan på sistone.
Inte haft tid att tänka på mitt förflutna heller.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om idag.
Finner ingen motivation.


Efter BUP

Efter att jag blivit utskriven från 99:an BUP första gången var jag hemma från skolan i ca 7 veckor. Minns inte mycket från den tiden men mamma orkade inte ha mig hemma och inte pappa heller (mina föräldrar är skilda)
så jag fick bo hos min syster och hennes kille. Polisförhör var och varannan dag. Andreas kom minst en gång i veckan och pratade med mig. Det var bra. Hade telefonkontakt med en polis varje dag. Han var snäll.  Vi pratade om allt mellan livet och döden. Jag minns att jag sa att jag inte kunde gråta, han sa att jag inte behövde vara rädd för att gråta eftersom det var vackert med barn som gråter... hmm.
En dag orkade jag verkligen inte med mitt liv. Andreas var hos "mig". Minns inte vad vi pratade om, jag ville bara försvinna så jag tar en banan och några bullar och packar ner i min väska och säger: nu rymmer jag! Sen drog jag därifrån. Började gå och gå. Tänkte att jag aldrig mera ville tillbaka. Jag gick ner mot järnvägen, för att jag inte skulle synas så bra från vägen. Då kommer Andreas springandes och tar tag i mig och håller fast mig. Jag blir såklart galen. Han trodde att jag skulle hoppa framför tåget. Så ringer han min mamma medans han håller fast mig. Jag ville bara gråta men det gick inte, jag ville ha tröst men vågade inte erkänna.
Min syster brukar skoja om att jag rymde med bullar när vi äter bullar.
Idag kan man skratta åt det, man måste kunna skratta åt svårigheter ibland annars blir det outhärdligt.

Ska försöka uppdatera lite oftare nu.

Ha det så bra alla läsare.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: