jaggerdigmittliv

Jag ansågs må för dåligt för att klara av rättegången. Så det blev extra mycket videoförhör som spelades upp för alla i rättssalen. Jag är glad idag att jag slapp. Hade nog varit ett rent helvete.
Han dömdes till 3 och ett halvt års fängelse. Han kom ut efter 1 och ett halvt år med 1 års fotboja.
Han erkände att han hade gjort vissa saker med mig men han sa att jag varit med på allt.
Åren efter erkännandet "såg" jag honom överallt.
Alla som hade någonting som påminde om honom, tänderna, skägget, längden, håret, namnet.
Mitt hjärta bultade så hårt tills jag såg att det inte var han.
Han satt ju i fängelse så det kunde omöjligt vara han.
Jag kan fortfarande "se" honom ibland men det har blivit bättre med åren.
Det som assoicierar mest är hans namn. Hör jag någon som heter lika kan inte min hjärna koppla bort det som hänt.
Visst har det hänt att jag har sett honom på riktigt. Eftersom jag kommer från en liten stad är det ganska stor chans. I början blev jag väldigt rädd. Men nu är det inte värre än när jag "ser i syne".
Jag har lärt mig hur jag ska vända mig om, titta bort, ta omvägar för att slippa möta hans blick.
Det är jobbigt! Alla i min närhet sa att när han kommer ut kommer han antagligen flytta till en stad där ingen känner igen honom. Men redan på hans första permession såg jag honom på stadens fik. Han var ute och fikade bland människor med sin syster och sin pappa. Hur kan man göra något sånt? Han satt i göteborg.